2018 > 12

- Annorlunda är det... overkligt och obegripligt...
Hon lägger ifrån sig korsordstidningen när jag kommer in i rummet.
- Till och med korsordfrågorna  är åt helsike. Förr skickade jag in och tävlade,  men det är meningslöst nu för tiden när folk har datorer och gogglar reda på svaren...
- Googlar, rättar jag utan att hon bryr sig närmare om det.
- Tycker inte du att saker förändras väldigt fort nu?
Jag kan inte förneka att jag också drabbas av all föränderlighet. Inte minst när det gäller teknikens frammarsch på olika områden. 
- På gott och ont, måste jag tillägga för att inte framstå som utveckl-ingsfientlig  i mina egna ögon åtminstone. Hon som sitter mitt emot mig på uppblåst sittring för att lindra obehaget av hemmorojder, i den egna fåtöljen med blommigt tyg, fäster inget avseende vid mitt svar. Det är uppenbart att hon funderat mycket över tingens nuvrande ordning. Hon har perspektiv, bra minne och finurlig fantasi med sina nära nog hundra år. 

Teve, dagstidningar och spontana dskussionsstunder med oss runt omkring har lett henne fram till konstaterandet att man nu måste fatta annorluna än förr i tiden, försöka begripa abstrakta nymodigheter.

- Hur ska man som en vanlig människa kunna begripa dom där nya telefonerna som fotograferar, läser tidningar, visar filmer och betalar räkningar..?  Och man kan ringa tvärs över jorden utan att det tar nån tid..?  Och allt styrs från rymden...
Jag tar upp min smartphone ur fickan och visar henne den.
- Ja, just  såna där, ja... Tänk att man kan få veta allt här i världen från en sån där liten apparat!
Jag grips av hennes fascination. Själv har jag aldrig reflekterat över mobiltelefonens omvälvande funktioner. Har tagit funktionerna som självklara bara. Hon fortsätter:
- Och ändå, vet du, fastän alla människor får veta så mycket nu för tiden, så verkar det inte som om det går framåt för mänskligheten. Jag har sett på teve om klimatet till exempel. Kan man inte styra det till det bättre från rymden också? Det är mycket som förfaller nu. Det tycker jag nog.
Tystnad omsluter oss i rummet för ett ögonblick. Hon slätar ut några veck på kjolen med livserfaren hand och fortsätter:
- Det var väl inte direkt bättre förr, men det var nog lättare att förstå det som hände då. Ja, inte världskriget förstås... Nu är det mycket som inte stämmer för mig. Ta det här med ackusativ och dativ, till exempel. Och hanteringen av prepositioner.  Det heter väl inte vart ligger det eller det? Hon stirrar utforskande på mig och jag undrar hur jag ska kunna värja mig. 
- Och varför ska man behöva bli så här gammal och omodern? Inte till någon nytta.  Det enda som är bra är väl att man gör så att folk får jobb... Kan ta hand om en när man inte orkar själv längre... Men vad är det egentligen för bra med det?
Vad svarar man då? Vad ger man tillbaka till en klarögd människa med nästan hundra år på nacken? Ett avvärjande leende och en strykning över handen innan man lämnar rummet. Eller kan det finnas något mer?


 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar