2018

- Annorlunda är det... overkligt och obegripligt...
Hon lägger ifrån sig korsordstidningen när jag kommer in i rummet.
- Till och med korsordfrågorna  är åt helsike. Förr skickade jag in och tävlade,  men det är meningslöst nu för tiden när folk har datorer och gogglar reda på svaren...
- Googlar, rättar jag utan att hon bryr sig närmare om det.
- Tycker inte du att saker förändras väldigt fort nu?
Jag kan inte förneka att jag också drabbas av all föränderlighet. Inte minst när det gäller teknikens frammarsch på olika områden. 
- På gott och ont, måste jag tillägga för att inte framstå som utveckl-ingsfientlig  i mina egna ögon åtminstone. Hon som sitter mitt emot mig på uppblåst sittring för att lindra obehaget av hemmorojder, i den egna fåtöljen med blommigt tyg, fäster inget avseende vid mitt svar. Det är uppenbart att hon funderat mycket över tingens nuvrande ordning. Hon har perspektiv, bra minne och finurlig fantasi med sina nära nog hundra år. 

Teve, dagstidningar och spontana dskussionsstunder med oss runt omkring har lett henne fram till konstaterandet att man nu måste fatta annorluna än förr i tiden, försöka begripa abstrakta nymodigheter.

- Hur ska man som en vanlig människa kunna begripa dom där nya telefonerna som fotograferar, läser tidningar, visar filmer och betalar räkningar..?  Och man kan ringa tvärs över jorden utan att det tar nån tid..?  Och allt styrs från rymden...
Jag tar upp min smartphone ur fickan och visar henne den.
- Ja, just  såna där, ja... Tänk att man kan få veta allt här i världen från en sån där liten apparat!
Jag grips av hennes fascination. Själv har jag aldrig reflekterat över mobiltelefonens omvälvande funktioner. Har tagit funktionerna som självklara bara. Hon fortsätter:
- Och ändå, vet du, fastän alla människor får veta så mycket nu för tiden, så verkar det inte som om det går framåt för mänskligheten. Jag har sett på teve om klimatet till exempel. Kan man inte styra det till det bättre från rymden också? Det är mycket som förfaller nu. Det tycker jag nog.
Tystnad omsluter oss i rummet för ett ögonblick. Hon slätar ut några veck på kjolen med livserfaren hand och fortsätter:
- Det var väl inte direkt bättre förr, men det var nog lättare att förstå det som hände då. Ja, inte världskriget förstås... Nu är det mycket som inte stämmer för mig. Ta det här med ackusativ och dativ, till exempel. Och hanteringen av prepositioner.  Det heter väl inte vart ligger det eller det? Hon stirrar utforskande på mig och jag undrar hur jag ska kunna värja mig. 
- Och varför ska man behöva bli så här gammal och omodern? Inte till någon nytta.  Det enda som är bra är väl att man gör så att folk får jobb... Kan ta hand om en när man inte orkar själv längre... Men vad är det egentligen för bra med det?
Vad svarar man då? Vad ger man tillbaka till en klarögd människa med nästan hundra år på nacken? Ett avvärjande leende och en strykning över handen innan man lämnar rummet. Eller kan det finnas något mer?


 

Läs hela inlägget »

- Ibland skriker dom saker som jag inte förstår, säger hon. Och så kan dom vifta ilsket med armarna och bli arga när jag inte fattar vad dom vill.
- Så, vad gör du vid sådana tillfällen? undrar jag.
- I början blev jag ledsen över att jag kanske inte förstår språket så bra. Men efter ett tag lärde jag mig att att det inte alltid är det viktigaste vad som sägs. Utan hur man gör. Nu för tiden vet jag vilka gamla som blir frustrerade och arga över något, så då sätter jag mig bara nära, nära intill -så här - och säger att jag lyssnar.
- Hjälper det i sådana situationer?undrar jag vidare.
- Ja, oftast, svarar hon. När jag stannar kvar tills det blir lugnt och själv bara sitter tyst och nära så brukar pratet komma lättare. Vi förstår varandra bra känslomässigt, med respekt. Sedan kan vi kanske prata. Det får ta den tid det tar.

Det är avstämning tillsammans med undersköterskor på praktik inom äldrevården. Varierade erfarenheter redovisas och vi reflekterar tillsammans över förhållningssätt människor emellan - oavsett levnadsbakgrund.

Ett givande, samtal med öppna perspektiv som kanske kan passa in i det sociala omsorgssystemet, befolkat av våra närhetsberoende gamla.

 

Läs hela inlägget »

Varje individ har sitt unika fingeravtryck. precis som varje människa är unik. Hela människan.

Jag har en fascination för händer, särskilt sådana som har varit med ett tag. Händer med livserfarenhet.

Vad har de varit med om? 
Kanske har de förlöst nya små människor, byggt broar eller kanaler, vårdat sjuka, skött hem och barn, skrivit böcker, frambringat musik ur instrument, skapat livsinnehåll för andra...

Har de tillbett olika högre makter  för vägledning och tröst ?


Mötet med händer känns lika angeläget som mötet med blickar, minspel, ord...

Mötet händer emellan ska vaea respektfullt. En tryckning. En smekning. En förtroendefull stund, tillsammans omslutna.

Min fascination för händer består. Ännu finns tid för fler möten.

 

Läs hela inlägget »

- Joo... Jovisst!
Jag har arbetat med barns och ungas uppväxtvillkor i hela mitt liv. Det som har fått mest utrymme är deras förskole- och skoltid och vid sidan av de mätbara kunskapsresultaten har insatser för socialisering, kommunikation och trygghetsfrågor engagerat mig mest.

I det arbetet är det lätt att se tillbaka på sin egen skoltid -nu för väldigt länge sedan - på medarbetarnas och vårdnadshavarnas syn på dessa frågor.  Har man som jag tillgång till generationen före mig, från den analoga tiden, så finns det mycket att lära om de gamlas syn på vad som fostrat dem, danat dem till vad de blivit och är, och vilka värderingar som styrt deras liv.

De representerar en kulturskatt av information och kunskap som idag riskerar att gå förlorad i vårt effektiviserade levnadstempo, långt före all mångfald av fake news. Att kommunicera ett kulturhistoriskt arv kan vara svårt att åstadkomma om ingen -eller  bara några få - har tid att lyssna. Att känna. Att ta emot goda råd för att få perspektiv på sin egen framtid och för kommande generationer.

Därför ser jag ingen motsättning i att arbeta med våra gamla, de inte längre köpstarka och utvecklingsbara för samhällsnyttan, eftersom vi tillsammans har barndomens erfarenheter att kunna dela med oss av.  Och längtan efter att få utrymme - annat än enbart som vårdobjekt.

Precis som i arbetet med barn och unga blir den personliga kontakten med den människa man möter i beroendeställning särskilt viktig.  Inlevelseförmåga och tid för varsamhet i umgänget sätter tiden på prov.

Den gamla, analoga människan vet att uppskatta närvaro och personligt bemötande. Det är lättare att förstå än "det digitala".

Om nu redan förskolebarnen ska introduceras i den digitala tekniken "för att inte komma efter i världsutvecklingen", ser jag en möjlighet att få ta vara på och sprida analoga begrepp som sinnen, känslor, bemötande med de gamla, analoga. Kanske kan det finnas utrymme för nästa generation att förstå värdet av rätten att få vara människa.

Det kutlurarvet kan man värna inom äldreomsorgens olika verksamheter.
Så jag tar steget vidare från grundskolan till äldreomsorgen.

Är ju kulturarbetare.

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar