Något om mig

 

Jag har alltid hört att jag är pappas flicka utan att riktigt förstå på vilket sätt. Utseendemässigt är vi inte särskilt lika, men det sägs att jag liknade honom i alla de beteenden man kan behöva för att få bekräftelse här i livet. Vi blev människovänner, pappa och jag. Då menar jag att vi blev väldigt intresserade av hur människor har det, varför de är som de är, varför de gör som de gör. Detta intresse rymde en massa fantiserande, samtal, analyserande och läsning av biografier.

Men mest näring till vår inlevelseförmåga gav vardagens händelser.  Precis som pappa var, är jag en person med både inlevelse och utlevelsebehov, Kanske är det därför som jag blev dramapedagog, skolledare, föreningsmänniska, körsångare, författare...  Min främsta merit är ändå att ha blivit förälder och dessutom farmor.

Pappa, ja. Han lämnade sitt sociala engagemang inom socialvården, som det hette då. Pensioneringen blev inte så lång eftersom kroppen gav vika.  Men det är märkligt hur minnen kan göra personer levande, bevarade i ens egen identitet. 

Pappa lärde mig att kunna bli berörd.
Att reflektera.
Att våga.
Att beröra andra människor, unga som gamla, som söker bekräftelse. Med tiden har jag insett att vi är många som både kan och vill - om förutsättningarna finns.



Mitt yrkes cv kan man återfinna på

www.linkedin/in/didiornstedt
och på sidan
www.ledarlabbetbarnperspektivet.se


 

                                                                                                                                                                                                                                          Sören, 3 år  (1928)